Västerländsk media intresserar sig mycket för den ryska politikens högsta ledare och deras affärer. I praktiken är det givetvis ingen som riktigt vet några detaljer, men det är alltid spännande att spekulera, och nyheterna förefaller sälja.
Tidningen The Economist, ledd av rysslandskorrespondenten Edward Lucas, är väl kanske de som starkast kritiserat den ryska oligarkins siloviki, eller ”maktens män”. Eftersom svenska ledarskribenter bara läser The Economist som källa till all visdom, har de haft ett visst inflytande även i Sverige.
I en vittgående artikel i magasinet NEO, inbjöds Lucas att skriva en artikel, som bland annat följer:
Väst har blivit medhjälpare till silovikis plundring av Ryssland. Varje år lägger de beslag på tiotals miljarder dollar, pengar som i praktiken stjäls från det ryska folket och från aktieägarna i de ryska företag med naturtillgångar, vars produkter säljs via ljusskygga mellanhänder.
Sällan har väl en konservativ / liberal tidning skrivit något så indignerat om ”folket”. Men det är inte bara folkligt, det blir direkt korkat. Enligt artikeln ”marginaliseras och hånas” (sic!) de i väst som kritiserar Ryssland; och västerländska revisorer, jurister och bedömmare som verkar i landet är alla lika genomkorrumperade som de ryska skurkarna. De västerlänningar som samarbetar med ryska affärsintressen är ”femtekolonnare” som ”förråder sina länder för trettio silverrubel”.
Kanske är Lucas och NEO bara okunniga, men begreppet ”femtekolonnare”, som myntades under spanska inbördeskriget, användes också av Stalin mot de miljontals sovjetmedborgare som mördades eller fängslades för uppdiktade ”kontrarevolutionära brott”. Lucas fortsätter:
Rysslands vänskapskorrupta kapitalism överlever enbart tack vare att banker, advokater, revisorer och reglerare i Väst samarbetar.
Man tar sig för pannan, vilken konspiration! Och hur många siloviki finns där? Tja, det säger inte artikeln, men det är någonstans mellan Putin (1) och alla företagare i hela Ryssland (som står för 56 procent av landets sysselsättning) får man gissa.
Jag tror ur en ekonomisk ståndpunkt att landets problem inte ligger så mycket i förekomsten av siloviki, som förekomsten av tjinovniki, alltså statsanställda och byråkrater. Enligt ny statistik från Ryska Statistiska Centralbyrån, finns där omkring 1,9 miljoner av dem. Och även om där nu görs vissa försök att skära ner deras antal, så är de också drivande i löneökningar.
Visst, många av dem gör väldigt viktiga saker, men en ekonomisk lag som jag tror gäller är att byråkrater skapar arbete åt sig själva. Det kallas ”suboptimering” i ekonomisk teori. Det kan också förklara denna kommentar tidigare på min blogg. De ryska byråkraterna är landets stora fiende. Vart de än går följer förseningar, ineffektivitet och korruption.
Till och med när Sovjetunionen kollapsade fanns där inte så många tjinovniki som hos Putins siloviki…
Novaja Gazeta skrev om de ryska byråkraterna i en artikel 2007, här.
Östeuropa och Ryssland 
Begreppet ”siloviki” missbrukas ofta, men jag tycker ändå det är ett användbart ord för att beskriva dynamiken inom delar av den ryska makteliten. Motståndarsidan kallas då ofta för ”liberaler” eller något liknande. Jag gillar den definition Chodorkovskij kom med i den intervju han gav till Boris Akunin:
De ena, som vi kan kalla för liberaler, vill skapa ett relativt demokratiskt, öppet samhälle. Jag skulle hellre kalla dem för ”anhängare för spel enligt reglerna”, även om inte heller det är helt exakt. De vill givetvis också ha makten, men de är beredda att kämpa för makten med politiska medel. De är framgångslika personer, och därför är de beredda på reell konkurrens. För dem är pengar ett medel, men aldrig anledningen till att de är i statens tjänst, eftersom de är övertygade om att de alltid lätt kan tjäna mer pengar än de behöver, och det har de rätt i.
Den andra gruppen, ”siloviki” är alltså snarare ”anhängare av spel utan regler”. Det finns verkligen många sådana i militära och polisiära organ (силовые органы), men de är inte alls i majoritet där. Och de är många på andra ställen också. De är osäkra personer som kompenserar sin osäkerhet med tillgängen till våldsanvänding. Just på grund av deras osäkerhet är makt, och än mer så pengar, en sorts fetisch för dem. Osäkerheten om den egna konkurrenskraften leder också till användandet av antidemokratiska våldsmetoder i den politiska och företagsekonomiska kampen.
Mer om den intervjun här.
http://www.kniivila.net/2008/isoleringscell-for-intervju/
Visst har du rätt, jag ifrågasätter inte förekomsten av ”siloviki”. Det är mest att jag använder Lucas något, enligt mig, för vittgående diskussion kring dem. Det blir konspiratoriskt, när i själva verket där finns ganska begripliga förklaringar, när man tittar ordentligt som t ex Chodorkovskij. Hans analys är ju många gånger mer intressant.
Sen ville jag också peka på en aspekt som är så väsentligt mycket mer problematisk för 99.9 procent av de som vistas i Ryssland. Jag har aldrig drabbats av några siloviki, vad jag vet, däremot måste jag hantera tjinovniki varje dag… som alla andra här.
[…] kannan att rinna över i det småländska högkvarteret. Det kan man förstå, som jag påpekat här finns goda skäl att kritisera den ryska byråkratin och allt vad det innebär. Men varför just […]
Khodorkovskys ”analys” är väl en smula självförhärligande, kan man tycka. Korrupta förbindelser och förakt för lagar och regler spelade väl en större roll för ackumuleringen av privata rikedomar i 90-talets Ryssland än vad någon slags ”reell konkurrens” gjorde?
Angående siloviki så skriver Edward Lucas på sidan 27 i sin bok så här:
”Olga Kryshtanovskaya, a sociologist at the Russian Academy of Sciences, estimates that three quarters of the top posts in Russia are held by siloviki, an untranslatable term for current and former intelligence and security officers, derived from the Russian word sila (power).
Att människor i sin vardag inte har så mycket direktkontakt med dessa toppbyråkrater fråntar dem rimligen inte deras betydelse.
Lucas identifiering av en femtekolonn tycker jag också är befogad, namn som spontant dyker upp i huvudet är Gerhard Schröder, Rene van der Linden, Peter Lavelle, men det finns nog gott om mindre kända exempel också. Dessa principlösa hycklare existerar, och jag förstår inte på vilket sätt Stalins massmord skulle motsäga detta?