En dag att högtidighålla

Det var Friedrich Engels som redan 1892 kommenterade att framtidens krig skulle avgöras på industriell styrka. ”Från det ögonblick krigsföringen blev en del av la grande industrie” så blev industrin som sådan, ”förutan vilken inga av dessa ting kan produceras, en politisk nödvändighet”, skrev han i ett brev. I framtidens krig skulle det bli nödvändigt att mobilisera hela industrin och hela samhället för att förse fronterna.

När Clausewitz formulerade sina tankar om der totale Krieg, var det inte detta han hade i åtanke. Det var istället fältmarskalk Erich von Ludendorff som först använde termen ”det totala kriget” för att begripliggöra första världskriget, den första konflikt som så uppenbart hade avgjorts på ekonomiska grundvalar. Vad tyska generaler då erfor, var hur den tyska arméns skicklighet sakteliga neutraliserades av de allierades högre förmåga att producera stridspjäser och utrustning till sina soldater. De svaga ekonomierna, som Ryssland, Ungern och Osmanska imperiet, kollapsade.

Kapitalets mysterium: det ryska exemplet

Som student minns jag väl hur stort intryck ekonomerna Douglas North och Hernando de Soto gjorde på mig. Kortfattat, North populariserade och utvecklade vad som är känt som institutionell teori. I institutionell teori tar man fasta på aspekter som traditionell ekonomisk teori ofta utesluter, exempelvis betydelsen av formella och informella regelverk, normer och lagar.

Ekonomen de Soto utvecklade denna teori som han applicerade på de latinamerikanska länderna, för att försöka ta fram mått på de statliga institutionernas effektivitet. Hans mest kända verk bär också namnet ”Kapitalets mysterium”.

De Sotos huvudpoäng var att tredje världens fattigdom kunde förklaras i stor utsträckning av att majoriteten av befolkningen inte hade möjlighet att registrera landägande, eller att starta en verksamhet, på grund av formella hinder i regelverken. Jag tänkte nedan demonstrera hur samma teori kan appliceras på Ryssland.

Den lettiska återvändsgränden

Svensk media översköljer läsarna om den pågående lettiska krisen. Traditionellt ”enkla aspekter” att rapportera, som ökad arbetslöshet eller den våldsamt krympande offentliga sektorn, är de som får mest utrymme. Samtidigt är det i de ekonomiska detaljerna man finner de största problemen. I denna artikel utvecklar jag en del tekniska argument för att devalvera alternativt släppa den lettiska valutan fri (som den svenska kronan).

Det har bland annat argumenterats att det inte går att spekulera mot den lettiska valutan, lats, eftersom det är en valutaregim baserad på sedelfond. Detta är korrekt i endast begränsad betydelse.

En sedelfond inbegriper den monetära basen, det vill säga sedlar och mynt samt affärsbankernas reserver hos centralbanken. Det innebär att innehavare av den lettiska valutan kan växla sina sedlar och mynt mot euro till en nästintill fast växelkurs, i vart fall i praktiken. Men det finansiella systemet i övrigt, med utestående kreditåtaganden till privata företag, banker och individer, står på egen hand. Det innebär att inställda betalningar av lettiska geldenärer (t ex de nyblivna husägare som nu blivit arbetslösa) riskerar att skapa en kollaps i det finansiella systemet som kan vara väsentligt skadligare än en devalvering av valutan.

En utdragen interndevalvering riskerar tvärtom att tillintetgöra sunda exportföretag, vars affärer idag nu drabbas av en övervärderad valuta. Just nu är den lettiska valutan antagligen den dyraste i världen, om man tittar på data från RIGIBOR