Lite nytt om historieforskningen i Ryssland

En fråga som väcker mycket intresse i väst, inklusive Sverige, är diskussionen om historieskrivningen i Ryssland. De flesta nyheter i denna fråga är dåliga nyheter; än utkommer politiskt tillrättalagda läroböcker för lärare, än är historieskrivningen ”fascistisk”. Ibland förekommer också rena missförstånd, som att ryska arkiv skulle vara helt stängda för forskningen eller att Putin personligen skulle detaljstyra litteratur (något som för tankarna till Stalin, som personligen redigerade dussintals officiella publikationer av olika författare).

I dagarna rönte den ryska regeringens märkliga beslut om att tillsätta en kommission för att tänka rätt om andra världskriget en hel del berättigad diskussion. Det ska bli intressant att följa deras arbete, och förhoppningsvis producerar de endast kosmetika.

Samtidigt har ryska arkivmyndigheter i dagarna avhemligat 1482 dokument om svälten i Sovjetunionen 1932-33 alldeles nyligen.

Han är en romantiker, han den där Jusjtjenko

”Han är en romantiker, han målar, det är fina kvalitéer. Jag målar inte, kan inte måla, och ifall jag målade, skulle jag knappast visa det för någon.”

Det är Rysslands före detta ambassadör till Kiev, Viktor Tjernomyrdin, som uttalar sig om sin gamle vän Viktor Jusjtjenko, Ukrainas president. Citerat i den ryska dagstidningen Vedomosti, här. Fri översättning från ryskan av undertecknad.

Samtidigt pågår spekulationer om vem som kan bli nästa ryska ambassadör till Ukraina. I ovan nämnda tidning nämns den förre hälsoministern Michail Zurabov (2004-2007), som idag förefaller sakna politiska uppdrag. Den ukrainska statsvetaren Vadim Karasev (Karasjev?), ser inte förslaget som särskilt kontroversiellt. Enligt honom föredrar Kreml en person med ledaregenskaper framför ideologi. Viktiga relationer inom industrin, finans och energi ska inte få störas av ideologisk hänsyn, något en politiskt tillsatt diplomat kan riskera, enligt Karasev. Ifall nästa ambassadör kommer dela sin företrädares syn på landets president förblir även det oklart.

Putins plan: del II

Det var flera bedömare som reagerade på den ryska regeringens aktiviteter under hösten 2008, då den ekonomiska krisen blev allt mer uppenbar. Eller snarare, på den ryska regeringens icke-agerande under hösten 2008, då Putin fortfarande var upptagen av att förneka att Ryssland hade något med de finansiella oroligheterna att göra. Det stod snart klart att landet emellertid inte var den ”ö av stabilitet” som finansministern Kudrin hävdat, inte minst då det skulle visa sig att de östeuropeiska länderna – inklusive Ryssland – var de som kom att drabbas hårdast.

Till skillnad från den kontraproduktiva lettiska regeringen (med benäget EU-stöd) inledde emellertid den ryska centralbanken en nödvändig ”smutsig devalvering” av rubeln genom en månaderlång aktivitet av stödköp. Detta var enligt mig bättre än vad devalveringens kritiker gjort gällande. Landets valutareserver användes förvisso generöst för att köpa en rubel i fallande värde med dollar och euro, men ryska finansiella institutioner och banker har tack vare detta ökat sin likviditet. Alternativen var kanske inte bättre, och till skillnad från Lettland har den ryska regeringen återställt valutan till en mer konkurrenskraftig nivå.