En dag att högtidighålla

Det var Friedrich Engels som redan 1892 kommenterade att framtidens krig skulle avgöras på industriell styrka. ”Från det ögonblick krigsföringen blev en del av la grande industrie” så blev industrin som sådan, ”förutan vilken inga av dessa ting kan produceras, en politisk nödvändighet”, skrev han i ett brev. I framtidens krig skulle det bli nödvändigt att mobilisera hela industrin och hela samhället för att förse fronterna.

När Clausewitz formulerade sina tankar om der totale Krieg, var det inte detta han hade i åtanke. Det var istället fältmarskalk Erich von Ludendorff som först använde termen ”det totala kriget” för att begripliggöra första världskriget, den första konflikt som så uppenbart hade avgjorts på ekonomiska grundvalar. Vad tyska generaler då erfor, var hur den tyska arméns skicklighet sakteliga neutraliserades av de allierades högre förmåga att producera stridspjäser och utrustning till sina soldater. De svaga ekonomierna, som Ryssland, Ungern och Osmanska imperiet, kollapsade.

Bolsjevikerna började förbereda sig för det framtida kriget i mitten av 1920-talet. Efter att Stalin kommit till makten, och lanserat sin ”revolution ovanifrån”, intensifierades detta arbete. Det var därför, som trots Stalins utrensningar och oförmåga att syna den tyska neutralitetsbluffen, sovjetekonomin kunde vända ett initialt underläge till en rad segrar på slagfältet, från Stalingrad till Berlin. Hade den ”ryska hemmafronten” inte förmått producera tusentals artilleripjäser, stridsvagnar och kulsprutor, finns en stor chans att Europas karta sett väldigt annorlunda ut idag. Och omvänt, det faktum att landet hade denna förmåga, kom i sin tur att förändra den nutida historien för världens länder under årtionden.

Obeaktat det första finsk-sovjetiska kriget, samt sammandrabbningarna med japanska armén vid Mongoliets gräns, inleddes Sovjetunionens delaktighet i kriget med den tyska arméns angrepp under operation Barbarossa den 22 juni, 1941. Det var 68 år och en dag sedan. Denna dag, för 68 år sedan och en dag sedan, klockan tre på morgonen tysk tid, kallades den sovjetiska ambassadören Vladimir Dekanozov till det tyska utrikesministeriet i Berlin. Angreppet hade inletts. Det tyska anfallet försvarades med hänvisning till den ”stadigt ökande koncentrationen av sovjetiska trupper längs utmed Tysklands östra gräns”. När kriget var slut fyra år senare hade över 25 miljoner sovjetmedborgare, och över 7 miljoner tyskar, avlidit.

Det var en tanke som jag hade mycket svårt att släppa, när jag i ryska statsarkivet häromdagen studerade ekonomiska aspekter av den sovjetiska mobiliseringen under kriget. Ett av de mest talande dokumenten ger detaljer om evakueringen av Leningrad under pågående belägring i början av kriget. Genom tåg fördes viktiga industridelar och arbetare bort från krigsskådeplatsen långt i i landet, för att på säkert territorium återuppföras för produktion.

Ett annat dokument var en stenografisk rapport från ett möte på Marx-Engels-Lenin institutet i början av 1960-talet. Där återges i sin tur hur en historiker sett ett dokument i arkivet, som visar att Stalin avfärdade rapporter om Hitlers förberedelse till krig bara dagar innan angreppet. Det skulle emellertid dröja tre årtionden innan omvärlden fick del av denna kunskap. Det slog mig då, att en så stor del av Rysslands moderna historia ännu återstår att skrivas.

Runt om i Ryssland högtidighöll man igår minnet av kriget. Den som är intresserad, kan läsa mer exempelvis här, här och här.