Lite nytt om historieforskningen i Ryssland

En fråga som väcker mycket intresse i väst, inklusive Sverige, är diskussionen om historieskrivningen i Ryssland. De flesta nyheter i denna fråga är dåliga nyheter; än utkommer politiskt tillrättalagda läroböcker för lärare, än är historieskrivningen ”fascistisk”. Ibland förekommer också rena missförstånd, som att ryska arkiv skulle vara helt stängda för forskningen eller att Putin personligen skulle detaljstyra litteratur (något som för tankarna till Stalin, som personligen redigerade dussintals officiella publikationer av olika författare).

I dagarna rönte den ryska regeringens märkliga beslut om att tillsätta en kommission för att tänka rätt om andra världskriget en hel del berättigad diskussion. Det ska bli intressant att följa deras arbete, och förhoppningsvis producerar de endast kosmetika.

Samtidigt har ryska arkivmyndigheter i dagarna avhemligat 1482 dokument om svälten i Sovjetunionen 1932-33 alldeles nyligen. Det återstår att se vad historiker kan hitta för nytt här. Ingen seriös historiker avsvär idag bolsjevikerna ansvaret för svälten, däremot förekommer diskussioner (med politiker på alla sidor inbegripna) om hur svälten ska tolkas: var det en medveten strategi för att kväsa motstånd på landsbygden, eller ett oförutsett resultat av den hårdföra kollektiviseringen? För mig har denna fråga alltid varit något artificiell. Även om man ser svälten som ett resultat av kollektiviseringen är det regimen som bär ansvaret rimligtvis, eftersom bönderna kraftigt motsatte sig politiken. Men en gissning är att diskussionerna kring denna skuldfråga är långt ifrån löst, och en vidare gissning är att nytt källmaterial kommer ge många nya insikter, men dock utan att lösa den politiska frågan.

Politik och historia är intimt förenade, samtidigt som de är som olja och vatten. Det var den skotske filosofen och ekonomen David Hume som formulerade ”Hume´s Dictum”, om att man inte kan härleda normativa slutsatser från positiva påståenden. Han menade att riktig vetenskap måste förmå skilja dessa två aspekter ifrån varandra. T ex kan man inte från påståendet ”höga skatter minskar incitament hos entreprenörer” dra slutsatsen att ”höga skatter är dåliga”. Det vill säga, man kan från ett kunskapspåstående inte härleda en normativ (politisk) åsikt. Därmed inte sagt att vi aldrig bryter mot Humes idé… men det bör undvikas, i vart fall av seriösa forskare. För övrigt är ekonomer inte överens om vad som driver incitament.

Just nu studerar jag bland annat de hundratals dokument som publicerats i källvolymen (tolv band hitintills publicerade) ”Soversjenno sekretno”: Lubjanka – Stalinu o polozjenii v strane (1922-1934) ” (Särskilt hemligt: Lubjanka till Stalin om förhållandena i landet. 1922-1934) i redaktion av A.N. Sacharov (Moskva: RAN). Där finns efter att ha studerat bara en bråkdel ingen tvekan om att ledarna visste vad de gjorde på den sovjetiska landsbygden, och vidare att de kände till det motstånd som fanns mot deras politik. Men jag får återkomma till denna fråga vid tillfälle.