I veckan som kommer annonseras årets pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne. Som regel ges priset till en amerikansk ekonom (eller britt som är bosatt i USA). Denna skevhet är begriplig, men samtidigt bedrövlig. Ekonomi är ett brett ämne, och de sista årens nomineringar har misslyckats i att fullt ut demonstrera denna bredd.

Visst kan man diskutera huruvida ett pris i ekonomi över huvud taget ska ges ut. Men så länge vi har ett, varför inte göra det bästa av situationen? Det är därför jag slänger in min röst för den ungerska ekonomen János Kornai.

Kornais teorier om de östeuropeiska planekonomierna var genombrytande, och har i mycket gott stöd från senare arkivbaserad forskning. Implikationerna från hans forskning är ännu centrala för att förstå de forna socialistiska ekonomiernas transition till marknadsekonomi.  

Det är dags att lyfta blicken!

Det är nu ett år sedan den lettiska ekonomin slängdes in i sin största kris sedan sovjetsystemets kollaps. Lettiska politiker har med stöd från EU vägrat låta landets valuta devalveras, trots varningar från ekonomer. Istället har de genomfört ett stålbad med syfte att pressa ner löner och utgifter i en så kallad interndevalvering. Ny statistik visar att de ekonomiska kostnaderna av denna politik är stora, samtidigt som det förväntade resultatet ännu uteblivit.

Syftet med en interndevalvering är att skydda banker och låntagare med skulder i den lettiska valutan (lats), men upplåning i utländsk valuta. Politikens företrädare menar att en ren devalvering – alltså en justering av valutans växelkurs nedåt – riskerar att skada det finansiella systemet. Interndevalveringen har försvarats med hänvisning till att landets konkurrensläge istället kan justeras på kostnadssidan.

Det är emellertid en paradox, att ett exportberoende land som Lettland tvingas spara sig ur den kris, som resten av världens ekonomier spenderar sig igenom med statliga stimulanspaket och låga räntor. Positivt är att landets handelsunderskott minskar, men det är endast tack vare att importen faller snabbare än exporten. I övrigt är det dyster statistik.

Under årets andra kvartal sjönk BNP med 18,7 procent mot samma period föregående år, näst sämst i hela EU. Någon vändning finns ännu inte i sikte. Enligt Danske Bank är landets offentliga utgifter samtidigt oförändrade mot perioden före krisen på grund av ökade sociala kostnader. Landets statsskuld kommer att öka till omkring 80 procent av BNP i år, upp från cirka 19 procent 2008.

Så hur går det med interndevalveringen? Halvdant är enda svaret. Konsumentprisindex sjönk förvisso med 1 procent mellan juli och augusti i år, men jämfört med augusti 2008 har konsumentpriserna otroligt nog ökat med 1,8 procent. Samma utveckling syns på den reala växelkurssidan, där lettiska latsen ännu visar tecken på att vara övervärderad. Och detta i ett läge med över 17 procents arbetslöshet. Hur mycket mer kan man spara? 

Fallande export och ökad arbetslöshet leder på sikt till fler inställda lån och växande bankförluster. Om lettiska gäldenärer ställer in sina betalningar riskerar det finansiella systemet en kollaps som kan vara väsentligt skadligare än en devalvering av valutan. En utdragen interndevalvering riskerar tvärtom att tillintetgöra sunda exportföretag, vars affärer idag skadas av en övervärderad valuta.

Den internationella valutafonden IMF förespråkade förra året en devalvering med omkring 30 procent. Det var efter uppmaningar från bland andra EU och den svenska regeringen som kravet slopades. EU vill förhindra kedjeeffekter i främst Östeuropa där andra länder redan kämpar med svaga finanser. Regeringen Reinfeldt vill skydda svenska banker i kris.

Bankernas ägarstruktur är viktig

Det bör också noteras att bankerna i Lettland har olika juridisk ägarstruktur, vilket kan påverka det pågående krisförloppet. De stora bankerna Nordea och Danske Bank har filialer, vilket innebär att huvudkontoren i Helsingfors och Köpenhamn juridiskt är obegränsat förpliktigade att svara för sina lettiska filialers samtliga åtaganden. Filialerna och huvudkontoren är med andra ord en och samma juridiska person.

I motsats till Nordea och Danske Bank har Swedbank, SEB och italienska Unicredit helägda lettiska dotterbanker, som alltså är separata juridiska personer, vilkas moderbanker har ”legal lending limits” vis-a-vis sina lettiska dotterbanker. Vad händer om Swedbank eller SEB når taket i sin utlåning till de lettiska döttrarna? Ska lettiska centralbanken, vars reserver redan börjat minska, stå för de lettiska dotterbankerna åtaganden? Eller kommer moderbankerna i Stockholm att skjuta till mer aktiekapital?

Vad gör den svenska regeringen, som ju har lovat, att vid behov stötta de svenska moderbankerna? Kommer den att stötta även svenska dotterbanker i Lettland?

Av historisk erfarenhet vet vi att en interndevalvering är en utdragen process som kan ta flera år. Det finansiella systemet i Lettland skulle givetvis förlora på en devalvering av latsen, men de gynnas än mindre av att deras gäldenärer går i konkurs. Skulle en bank dessutom falla, riskerar effekterna att bli än värre. Den nuvarande politiken motverkar sina egna syften. 

Denna artikel var ursprungligen skriven som diskussionsunderlag för mina studenter på Stockholms Universitet och Södertörns Högskola.

Den ryska nyhetstidningen Vedomosti rapporterar idag att den vitryske diktatorn Aleksandr Lukasjenko öppnat för att erkänna utbrytarregionerna Abchasien och Sydossetien. ”Av mänsklig hänsyn borde vi sedan länge ha stött Ryssland”, rapporteras han ha sagt enligt hemsidan Chartija 97.

Han reserverar sig dock med att inflika, att hans ”åsikt grundas på det [vitryska] folkets åsikt”, och att han därför avvaktar parlamentets beslut, som tydligen återspeglar ”folkets åsikt”. Det förefaller dock som om det nu endast är en tidsfråga innan Vitryssland, jämte Ryssland, Venzuela och Nicaragua, också erkänt utbrytarrepublikernas självständighet.

Det är i veckan omkring ett år sedan en finansiell härdsmälta förvandlades till en global ekonomisk kris. Olika länder drabbas emellertid på olika sätt. Exempelvis skyddas Ryssland av att dess finansiella system i allt väsentligt är underutvecklat, på så vis att hushållens skuldsättning är låg. Bostadshypotek motsvarar endast några få procent av BNP, i kontrast till 30-40 procent i EU och över 60 procent i USA. Å andra sidan innebär ett svagt finansiellt system att räntor förblir höga också under en recession.

Strukturella problem och krishantering

Landet har emellertid strukturella problem som är väsentligt allvarligare, och i vissa fall unikt ryska. Energi, inklusive olja och gas, står för cirka 65 procent av landets export, och två tredjedelar av landets federala och regionala skatteintäkter är baserade på samma källa.

BNP sjönk med 10,9 procent i andra kvartalet 2009 mot ett år tidigare, jämfört med ett fall på 9,8 procent i första kvartalet. Den ryska recessionen har med andra ord ännu inte börjat plana ut, och budgetunderskotten kommer att fortsätta växa. Standard & Poor räknar med att Rysslands kreditbetyg kan sjunka från sin nuvarande BBB-ranking, om underskotten fortsätter att växa utan någon vändning i tillväxten.

I allt väsentligt är ökad skuldsättning inget märkligt under en aktiv finanspolitisk stimulans av ekonomin. Men alla länder är inte jämlika vad avser nivån av skuld som geldenärer är villiga att hålla. Ryssland räknar med ett underskott på 8,9 procent av BNP i år, det första på ett årtionde. Regeringen avser att spendera mellan 850 miljarder rubel (cirka 27 miljarder dollar) per månad under detta år. I december planeras än ännu större stimulans. Frågan är vad som händer med rubelns växelkurs, som av ryska centralbanken aktivt upprättshålls inom ett bestämt spann mot en korg av utländska valutor.

Landets guld- och valutareserver har under de sista 12 månaderna använts frikostigt för att i) försvara rubelkursen samt att ii) stimulera inhemsk konsumtion. Av omkring 180 miljarder dollar i två reservfonder, kommer minst hälften att ha kunnat spenderats när stimulanser och skattesänkningar finansierats i ett program som beräknas kosta 79 miljarder dollar.  Under nästa år kommer Ryssland att vända sig till internationella finansmarknader för första gången sedan 1998, för att skaffa ytterligare, om än i sammanhanget marginella, lån.    

Centralbankspolitik

Den förste pristagaren i ekonomi till Alfred Nobels minne, Jan Tinbergen, är känd för sin modell för mål respektive medel i ekonomisk politik. Hans kritik var att länder ofta försökte tillämpa ett medel för att uppnå flera konkurrerande mål, vilket i slutändan ledde till målkonflikt. Hans slutsats var att beslutsfattare istället skulle tillämpa ett medel för ett mål.

En sådan modell tillämpas på exempelvis svenska Riksbanken, som har ett tydligt inflationsmål. Medlet är räntepolitiken. Ingen konflikt med andra ord, då svenska kronan får flyta fritt.  

Den ryska centralbanken har en klar målkonflikt, där det politiska målet att upprätthålla en växelkurs mot en korg av utländska valutor ska kombineras med det ekonomiska målet att uppnå en låg inflation. I flera år har beslutsfattare hävdat att de ska undlåta att intervenera i rubelkursen, och istället övergå till ett inflationsmål. Så också yttrade sig Aleksej Uljokajev, vise centralbankschef i Ryssland, i slutet av förra veckan. Putin har uttalat sig nyligen i liknande termer vid ett möte med utländska journalister och experter i Valdaj.

Min kollega Konstantin Sonin, en av Rysslands mest kända ekonomer och kolumnist på Vedomosti, är emellertid skeptisk. I praktiken är centralbanken behäft med tre problem: utan en fritt flytande växelkurs, tydliga inflationsmål och en politiskt självständig centralbank kommer inga mål att kunna uppnås. Och under tiden dräneras landets valutareserver samtidigt som inflationen förbli hög.

Den statliga inrättningen Forum för levande historia (FLH) har väckt en del debatt tidigare. Mest känt är antagligen historieruppropet, ett öppet brev undertecknat av svenska akademiker kritiska mot verksamheten. Det brevet fick i sin tur en del respons, av exempelvis Kristian Gerner i en ny bok.

Det har i debatten påpekats att där finns en viss ironi i att ha en statlig myndighet med uppdrag att undervisa en ”korrekt historieskrivning” avseende länder där staten kontrollerade just, hmm, bland annat historieskrivningen. Man kan givetvis undra, varför inte skolan kan undervisa om kommunismens och nazismens moderna historia utan statliga pekpinnar.

Jag har aldrig haft något större problem med myndigheten som sådan. Pragmatiskt har jag tänkt mig att kunskap är bra, oavsett budbäraren. Däremot har jag tyckt att materialet som myndigheten presenterat ofta varit något trivialt, utan försök till större kritiskt djup.   

Jag tröttnade dock häromdagen… På debattsiten Newmill.se reste tankesmedjan Timro nyligen den viktiga frågan om det ska vara en statlig myndighets uppdrag att hänga ut svenska medborgare. En av de utpekade, Gunnar Bergström (tydligen en före detta maoist som skolbarn måste lära sig att vara rädda för), har också kommenterat.  

För det första måste detta vara juridiskt mycket tveksamt, det FLH har gjort mot Jan Myrdal och Gunnar Bergström. Men reklamfilmen som de gjort, som också finns på youtube, är bisarr. De marknadsför på skämt ett par ”mao-glasögon” geom vilka man kan undgå att under årtionden se massmord och förtryck, precis sådana glasögon som alltså ovan nämnda maoister ska ha burit på 70-talet.

Karl Marx hade ett begrepp för denna typ av vanföreställning, han kallade det ”falskt medvetande”. Enligt i synnerhet Lenin förklarade detta koncept varför endast ett elitistiskt kommunistparti skulle kunna leda arbetarna mot revolution, eftersom vanliga människor ”inte såg sanningen”. Det är intressant att FLH anser att detta begrepp bäst förklarar vad maoister som Myrdal och andra gjorde på 70-talet.

Sen ska vi såklart inte glömma parallellerna till vad president Medvedev har kokat ihop nyligen för rysk historia.

Det hade passerat mig förbi, men amerikanska Newsweek har publicerat en exklusiv intervju med Michail Chodorkovskij här. Intervjun är givetvis alldeles för kort, men en intressant slutsats är värd att citera:

Another consequence of our first case has been a loss of trust in the courts. There aren’t many people who have any doubt now that a court may issue an unlawful decision under political pressure. And how does one then distinguish legal complaints from illegal ones? For the past five years, every time some tax charges or other accusations are made against a business, the press declares that a new Yukos case is underway. And that’s understandable.

En annan intressant artikel dök upp i ryska Vedomosti häromdagen. Författarna, ekonomerna Nikita Kritjevskij och Vladislav Inozemtsev, riktar ett totalangrepp mot ryska oligarkin. Oligarkernas företagsstrukturer har kartlagts och författarna visar hur stora tillgångar i allt väsentligt nu kontrolleras från utländskt registrerade holdingbolag, genom vilka resurserna förs bort från insyn.

I praktiken innebär det att när ryska staten nu stödjer oligarkernas olika företag, skickar de ryska skattepengar till västerländska paraplyorganisationer. Vilken skillnad mot Chodorkovskijs sista dagar i frihet! Vad den kvarvarande oligarkin i praktiken åtnjuter är

i) garanterade krediter från ryska banker,  

ii) företag som inte kan tas ifrån dem hur illa de än bedrivs samt

iii) minimal vinstskatt

Det ultimata beviset kom tidigare i år i industriorten Pikaljevo, där oligarken Oleg Deripaska (som 2005-2008 tog ut 8,2 miljarder dollar i vinst från sina företag) fick gratisstöd från premiärminister Putin för att kunna bedriva en svag och olönsam fabriksverksamhet vidare (efter att stadens arbetare strejkat). Regeringen har också tvingat Deripaskas underleverantörer att sänka priset på sina varor, allt för att ytterligare förvränga konkurrenssituationen mellan landets olika företag. 

Borde dagens oligarker bry sig om huruvida landet har ett fungerande finansiellt och juridiskt system? Givetvis inte, till skillnad från andra entreprenörer har de gratis tillgång till statliga medel vid behov och deras tillgångar är skyddade utanför ryska statens kontroll.

Ett pressmeddelande från halvstatliga banken Sberbank avslöjade idag att högt placerade anställda under 2006-2007 ska ha tillskansat sig hundratals miljoner kronor genom förfalskning av dokument och orders. Ryska polismyndigheter har inlett en förundersökning mot flera av bankens högst uppsatta personer.

Jag har skrivit om korruption tidigare, exempelvis här, och i min doktorsavhandling försöker jag studera fenomenet under sovjeteran (vilket inte är lätt), men vad som syns i media är givetvis endast toppen av isberget. Det ska bli intressant att se vad de ryska affärstidningarna skriver om Sberbank under de närmaste veckorna, inte minst om huruvida dess chef German Gref, en av de ryska liberalerna trots allt, kommer att kunna sitta kvar.

I motsats till vad många kan tro, bedrivs i dagens Ryssland en bred forskning på landets historia, samhälle och ekonomi. Det akademiska förlaget ROSSPEN håller fanan högt genom sina publikationer på rysk och sovjetisk historia, kända för att inte styra undan från politiskt känsliga områden.

Jag hade glädjen av vid den femtonde internationella världskongressen i ekonomisk historia (i Utrecht, Holland) i förra veckan ta del av förlagets presentation av ett nytt massivt verk i två installationer: Rysslands ekonomiska historia från äldre tider till 1917.

Det är glädjande att ett ryskt förlag profilerar sig på  internationella tillställningar. Dessvärre var volymerna i sann rysk /sovjetisk tradition redan slutsålda, och jag får med andra ord vänta på den andra upplagan senare i år…

Förlagschefen Sorokin inviger mötet

Men av vad jag kunde se på plats saknas inte mycket.

Tre stora artiklar om familjen och företaget Nobels aktiviteter i rysk energi på 1800-talet, men därtill givetvis hundratals andra artiklar om entreprenörer, ekonomer, arbetarrörelsen, statliga förordningar och institutioner täcks på bred front. Lägg därtill högkvalitativa tryck med illustrationer och fotografier på relevanta teman.

Se även min artikel här om förlagets andra publikationer.

Igår meddelade ryska försvarsministeriet att georgiska trupper ”under de senaste dagarna” ska ha beskjutit Sydossetien. De menar att händelserna är analoga till dem som förra året ledde till den fullskaliga militära konflikten mellan Ryssland och Georgien. Georgiska myndigheter förnekar inte oväntat anklagelserna.

Andra rapporter har talat om 300 ryska stridsvagnar som ska ha passerat genom den ryska staden Engels, i Saratov Oblast, klockan 07.00 igår morse, på väg till Georgien.

Ännu så länge har mycket mer information inte kommit fram, mig veterligen.

*** Uppdatering: Enligt RIA-novosti har Sydossetiens president Eduard Kokoity hävdat att där finns ”traditionellt ossetiskt” land kvar under georgisk kontroll som bör tillföras Sydossetien. Ryska trupper ska utföra manövrar i regionen under veckan som kommer. ***

Jag har aldrig förstått Kaukasus, i synnerhet de delar som i olika administrativa enheter numera ligger spridda på det ryska territoriumet. Som Kalle nyligen demonstrerat i ett välskrivet inlägg, är förvecklingarna där väsentligt mer komplicerade än vad som ofta hävdas.  

Igår skickade ryska människorättsförespråkare ett öppet brev till president Medvedev om att den tjetjenska republikens president, Ramzan Kadyrov, måste avgå. Brevet är undertecknad av bland annat Helsingforsgruppens representant i Moskva, Ljudmila Aleksejeva.

Det avgörande skälet är mordet på journalisten Natalja Estemirova, som verkade i regionen och där skrev om bland annat Kadyrovs våldsregim. De skriver bland annat:

”I den tjetjenska republiken visar sig en total koncentration av alla faktiska maktmedel i händerna på en enda person – republikens president. Ramzan Kadyrov har själv erkänt, i motsats till brottslagstiftningen, att undersökningen kommer att implementeras enligt ”lokala metoder” [narodnymi metodami]. Av denna anledning ser vi inga förutsättningar för en objektiv och konstruktiv utredning av kidnappningen och mordet på Natalja Estemirova på den tjetjenska republikens territorium, där all makt ligger i händerna på Ramzan Kadyrov.”

Eftersom en så stor del av Estemirovas arbete med människorättsbrott pekade mot Kadyrovs egna maktstrukturer, hävdar brevet att där inte finns några förutsättningar för honom att fortsatt verka som regionens president.

Det skulle inte förvåna mig ifall inte ledarna i Kreml funderat över denna lösning såväl en som två gånger. Krast ser jag det som, att har man väl satt en person som Kadyrov vid makten, får man leva med efterföljderna. Man ska också fråga sig, vem som realistiskt skulle göra ett bättre jobb i regionen under existerande förutsättningar, och om ett mord (av alla mord som redan begåtts), verkligen utgör ett realistiskt skäl till att avpolettera Kadyrov.