Den lettiska återvändsgränden, del II

Utvecklingen i Lettland kommer att bli sämre under en lång tid framöver, om inte nuvarande kursriktning ändras. I detta inlägg utvecklar jag några av de idéer som skisserades här.

Christoph Rosenberg, koordinator vid IMF med ansvar för bland annat de baltiska länderna, pekade nyligen på två faktorer:

1) Lettlands antagna ekonomisk-politiska program är den lettiska regeringens vilja.

2) Lettland har en klar ”exit-strategi”, nämligen inträde i eurozonen inom tre års tid.

Punkt ett är ganska självklar, det är den lettiska regeringen som bestämmer. Punkt två är väsentligt mer problematisk, då den vilar på tanken att Lettland ska uppnå kriterierna inom Maastricht-avtalen. Nu var det förvisso flera existerande euro-länder som trixade sig in under den första rundan utan att uppfylla de stränga kraven, men kommer EU-kommissionen att visa samma genorisitet mot Lettland? Låt oss titta lite på existerande data.

Först och främst, hur ser det ut inom eurozonen?

Det faktum att flera länder inom euro-zonen dras med stora underskott spökar exempelvis i det faktum att räntorna på grekiska statsobligationer på tio år för tillfället ligger flera procentenheter över motsvarande tyska. Märkligt, då länderna har samma valuta? Inte alls, det är marknadens sätt att sätta en riskpremie på möjligheten att Grekland ställer in sina betalningar (det närmaste ett land kan komma en konkurs). Vill euroländerna försämra denna situation ytterligare genom att släppa in ytterligare en svag länk?

Kreditåtstramning

För att knyta tillbaka till det lettiska dilemmat, vad händer där just nu? Ja, en väntad effekt av de kraftigt stigande räntorna har varit en kreditåtstramning. Data för våren 2009 ser ut ungefär som nedan, och trenden fortsätter. I praktiken är det ett uttryck för hur företag och hushåll inte längre kan finansiera sin verksamhet genom den finansiella sektorn.

Procentuell månatlig ökning av privata lån, 2001-2009

Detta är kontraproduktivt. Som Swedbank själva påpekat, är de kortsiktiga kostnaderna av en devalvering enklare att hantera än en utdragen åtstramningsprocess. En av de hårdast drabbade bankerna utesluter med andra ord inte en devalvering. Kanske tänker de, att en devalvering är bättre än att deras kunder går i konkurs?

Fallande reserver

Ett annat intressant mått är lettiska centralbankens valutareserver. Som diagrammet nedan illustrerar, har centralbanken använt ganska stora reserver för att stödköpa den inhemska valutan, lats. Det är hundratals miljoner euro som använts under året som gått, och mer blir det. Finansminister Anders Borg har generöst öppnat de svenska skattkistorna för Latvijas Banka, men vad är det som i praktiken händer? Jo, Lettland skuldsätter sig för att försvara en övervärderad växelkurs.

Lettlands reserver i utländsk valuta, 2008-2009 (miljarder euro)

´

Den ökade skuldsättningen kan i slutändan torpodera den lettiska ”exit-strategin” att träda in i euro-zonen. Desto högre skuldsättningen blir i relation till BNP (och nominella BNP krymper snabbt under en interndevalvering), desto längre ifrån Maastricht-kriteriet om skuldsättning till högst tre procent av BNP, kommer Lettland att röra sig. ECB uppskattar i dagsläget att Lettland kommer ligga på en skuldsättning av omkring 60 procent av BNP år 2010. De är alltså på seriöst djupt vatten, och så mycket för den exit-strategin, med andra ord.

ECB har själva sagt i år att inga länder kommer släppas in, om de inte uppfyllar alla kraven.

Dessutom, är det bara jag som osökt tänker på svenska Riksbankens futila stödköp av kronan i början av 1990-talet?